Allt som gjordes från och med nu, gjordes för att förbereda julen i fjällbyn, som låg på sin sluttning ner mot den fiskrika sjön. Byn hade berget i ryggen som skydd för västanvinden från norska ishavet. Uppifrån byn såg man åt norr bara skog och fjäll i lager efter lager, som blev ljusare och ljusare och flöt ihop med himlen längst bort.
Min barndom by var en lagom stor by med femtio familjer, kanske, och några hundra människor, I alla gårdar fanns det fyra eller fem barn som hos oss. I en del fanns det tolv, tretton barn. Gårdarna var små, så på vintern måste karlarna arbeta i skogen, för att få pengar till mat. Där högg de timmer eller körde stockarna med häst och timmersläde ner till sjön. På våren när isen gått flottades - fraktades - sen stockarna genom sjöar och åar ner till kusten, där de blev till bräder och papper.
katter hörde också till gården.
Sen hade vi en rävfarm i en inhägnad en bit från gården. I burar bodde där halvtama silverrävar, som vi aldrig tröttnade på att mata och prat med.
En massa halvtama djur räknade vi också som våra. Dit hörde kattugglan på höskullen. Dit hörde ekorren som for ut och in i köket och en hermelinfamilj. som bodde under gödselhuset där det var varmt och gott.
Du vet kanske inte vad en hermelin är, för det finns nästan inga såna kvar idag Men tänk dig en lång smal katt som var vit med svart svansspets. Så såg hermelinen eller lekatten ut. Den som var så värdefull i Jämtland för länge länge sen, att jämtarna betalade skatt med sådana skinn, som användes till kungamantlar och drottningkappor.
I min barndoms fjällby fanns tre affärer längs landsvägen, två privata lanthandlare och en konsumbutik. Vi hade den lanthandeln som låg längst norrut i byn, där skogen börjar åt alla håll.
Inte långt från vår gård låg mejeriet. Där samlades man varje morgon från alla gårdar i byn med mjölkflaskor i hästvagn eller bakpå cykeln. En del gick med mjölkkärran. För femtio år sen hade man tid att gå.
På kvällen var posten samlingsplatsen. Där stod unga och gamla och pratade, medan man väntade på den höga gula postbussen. Den kom med en spännande fläkt från staden, från Östersund, varje kväll.
-Den tredje träffpunkten för hela byn var föreningshuset. Där samlades man till fest, till föredrag, eller dans, till bröllop eller begravning. Och så till julfesten, som nästan var årets viktigaste dag för oss barn i fjällbyn för åttio år sen.
TUNNBRÖDSBAKET
Julstöket började med baket, tunnbrödsbaket, En dag kom "baxtran". Det var två bagerskor som gick runt bland gårdarna i byn och bakade tunnbröd. Det brödet skulle räcka hela vintern.
Kvällen före var vi barn med i bakstugan och eldade i den djupa öppna bakugnen. Då gjordes också degen i ett stort baktråg. Det var en jättedeg, stor som en mjölsäck och gjord på kornmjöl mest. Vi barn fick stöta kryddorna i en gul tung mortel. Det var anis och fänkål och timjan. Det luktade så man blev glad!
I ett mindre baktråg sattes en deg för ärtebröd, som var bakat av mjöl från malda ärtor. Ärtebröd ansågs vara en läckerhet och lyx. Men inte alla gillade detta tunnbröd. I vår familj var det min far och jag som var de stora ärtebrödsälskarna.
Baxtran där, på var sin sida av det långa bakbordet - kavlerskan och grädderskan - beundrades av oss barn och förresten av alla i i byn. Vi tröttnade aldrig att titta på när den lilla degklumpen kavlades ut tunt, tunt till en alldeles rund jättekaka, mer än en halv meter bred.
Sen var det grädderskans tur. Med en smal spade rullade hon kvickt upp kakan på fjälen. Det var en stor rund degspade, som hon sen med en lätt knyck skjutsade in kakan i ugnen med. Där bubblade det genast upp små blåsor av värmen, medan kakan snoddes runt, runt mellan glöden utan att någonsin bli det minsta bränd på en enda fläck.
De stod där så stolta och fria de där baxtran. De pratade och skrattade i den varma bakstugan mitt i doften av nygräddat bröd med anis i. Det var som en balett, ja nästan som en slags predikan. En predikan om arbetsglädje och stolthet över att kunna.
Vi som varit med från början dagen innan och gjort degen fick nu bära resultatet - den första brödkakan - till provsmakning i köket. Kakan veks varm i fyra delar som en servett och las på mina utsträckta händer. Så gick vi barn i en ringlande rad högtidligt in i köket, där alla fick en smakbit av det mjuka varma doftande tunnbrödet. Smöret rann om fingrarna och det smakade himmelskt.
Efter baket var det stortvättens tur. Till jul skulle alla kläder alla lakan och dukar vara rena. Nere vid bäcken som rann en bit från huset tändes tidigt en morgon elden under stora kopparkitteln. Det sprakade och spratt av granveden. Röken stack i ögonen, och vi lekte tjuv och fasttagare med den runt kitteln.
Bäcken porlade både muntert och sövande. Men vattnet var iskallt när kläderna skulle sköljas sista gången i bäcken. Vi barn hjälpte till, som vid allt annat arbete på gården. Vi hämtade ved och bar påsen med klädnyporna, när kläderna till sist hängdes på tork mellan gårdens granar. Lakanen frös och togs in som stora vita pansarplåtar. De hängdes att torka på magasinets vind, innan de manglades och las i doftande högar i klädskåpet tillsammans med lavendelpåsar med korsstygn på.
Att vecka örngotsbanden hörde också till tvättarbetet. Med en kniv krusade vi banden, som örngotten knöts ihop med, så de såg ut som vita lockar sen när det byttes till jul i alla sängar.
Men inte allt förarbete till julen var roligt. En sorgens dag var det när byns slaktare plötsligt var där en morgon när vi vaknade, och vår sommargris inte fanns längre. Inte heller den svartvit kalven, som sugit och smaskat på våra händer varje gång vi hälsat på i lagårn.
Vi barn var tysta och stilla och höll oss inomhus den dan. Vi åt inte mycket heller av smakmaten - blodpannkaka och stekt fläsk. Ingen försökt heller tvinga oss. Andra dagar kunde det heta.
- Ät upp din mat. Man lämnar inget på tallriken. Men den dagen då vår sommargris försvann, var det ingen som låtsades om att det lämnades både det ena och det andra på våra tallrikar.
Några dagar senare hjälpte vi i alla fall till att göra kalvsylta och leverpastej. Det konserverades i glasburkar i en stor rund konserveringsapparat, för att sparas till jul.
Julstädningen lämnade huset ordningsamt och rent, jag nästan ödsligt, tyckte vi barn. Innan det fylldes igen av juldofter och julljud.
En tidig morgon kom Sara. Hon gick fort och lite framåtlutad. Som om benen inte hann med, liksom. Och hon satte fötterna hårt i marken. Vi barn skyndade oss att försöka gömma undan sådant som var trasigt men kärt ändå. Ibland lyckades det, ibland inte.
-Raat, sa Sara. Det betyder skräp, på jämtska.
-Raat, sa hon och så försvann det in i vedspisen eller bort till brandgropen, sådant som var trasigt och inte helt perfekt. Och borta var dockan utan näsa, som jag kanske just därför tyckt mest om.
Med fart och kraft arbetade sig Sara genom hela huset i en lukt av såpa och rödsprit. Fast vi var lite rädda för Sara, var hon samtidigt en slags hjältinna för oss. Saras man hade varit en stark och modig flottare. En sån som såg till att timmerstockarna inte fastnade utefter älvarna utan flöt ner till sågarna vid kusten.
En gång skulle han hjälpa till att lösa upp en timmerbröt, en väldig hög med stockar som fastnat i älven. Då föll han i forsen och sågs aldrig mer. Sen dess gick Sara omkring i gårdarna och hjälpte till där det behövdes, aktad av alla för sin arbetslust och ordentlighet. När hon lämnade huset gick det inte till att känna igen. Allt som legat framme på bord och hyllor låg nu ordentligt vikt och nerlagt i lådor och skåp. Somt var borta och sågs aldrig mer. Så försvann hela mitt stall med hästar som jag först ritat och sen klippt ut i papp. Men det var bara att svälja gråten och börja göra nya hästar. För i en jämtländsk by för femti år sen fanns inte mycket leksaker. Man fick hitta på och göra saker själv.
Och kanske hade man roligast när man gjorde dem.
Slut på del 2 fortsättning följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar