Nu är jag riktigt ledsen, Husse har åkt till Bengt och jag fick inte åka med, visst är det så man kan gråta. Jag tror jag ska ligga här och sura resten av kvällen.
Den som kommer först till diskbänken får äran att göra rent för vi får inte plats båda två, så Lennart rusar så klart dit varje gång vi ätit.
Här ligger jag och sover räv, jag håller ett öga på matte å husse så dom inte smiter ut utan att ropa på mig. Det händer att dom gör ett försök ibland.
Kolla vilken skönhet vi har köpt oss. Här uppe kör man mycket bil så nu fick det bli disel och fyrhjulsdrift. Åh så är den vinröd. Snygg va.
Frågan är heter det lärkträd eller lärkgran ja inte vet jag, men jag tycker det är ett ovanligt vackert trä, ser ut lite som en konstgjord gul gran.
När man tittar ut idag på slaskiga vägen kan man knapp tro att vi var ute och åkte spark i onsdags, släta fina vägar och Wilma fick springa fort för att hinna med sparken.
Den vackraste dagen hittils var onsdag, strålande sol -3 grader och 10-15 cm snö. Jag fick för mig att gå ner till bäverdammen så jag o Wilma trava iväg med kaffe och käringömacka.
I vanliga fall tar det 90 min atter o fram och eftersom det är svag nerförsbacke dit så gick det som en dans.
Allting glittrade i solen, det var som ett sagolandskap, kamran klickade framåt, bakåt och åt sidorna. Dom enda spåren som fanns var efter djuren som gått där, Wilma tryckte ner nosen så djupt att det fräste snö ur nosen på henne.
Den här stenen brukar vi stanna vid och fika, den har en sittvänlig grop för ändalyckten men idag skulle vi fortsätta ända ner till dammen.
Så ja nu har vi kommit fram, dammen ligger helt slät och snön glittrar helt magiskt, dax för fika kaffet smakar gudomligt, vi delar smörgåsen systerligt men kaffet vill jag allt ha själv Wilma får hålla tillgodo med snö.
Bävrarna har nog flyttat ner där vattnet fortfarande är fritt.
Den här bilden är den sista jag tog på denna promenad, för nu började jag upptäcka att det var uppför hela vägen hem, snön kändes djupare och djupare och jag började tänka på dom stackars barnen på frostmofjället som frös o frös, nu var ju inte kylan mitt problem utan att benen blev tröttare o tröttare jag blev varmare o varmare, mössa vantar jacka åkte av. Började fundera på hur någon skulle kunna komma med pulka och dra mig hem (man får inte köra bil el skoter på den vägen) Snön fastnade i Wilmas tassar så hon fick svårt att gå i den djupa snön. Varför i H.......vete måste jag alltit gå så långt. Men med mina sista krafter tog jag mig hem, duschade och somnade med Wilma bredvid mig.
Kram Anki o Wilma
