Del sex, en berättelse av Daga Nyberg
Fast mycket var kvar att göra innan det var tomtedags var det ingen som gjorde sig någon brådska. Alla satt i lugn och ro och småpratade och alla berömde maten. Alla hade sin älsklingsmat. Själv tyckte jag bäst om doppebrödet, som blöttes i skinkbuljongen, härligt doftande av kryddor,
När vi barn dukat av bordet och disken var torkad var klockan två. Klockan fem brukade tomten komma, just när vi satt och drack julkaffet. Tre timmar kvar! Tre långa timmar av väntan. Tre korta timmar då allt det skulle göras, som vi inte hunnit med förut. Nu sprang det av fötter. Nu var den tid då dörrar fick stängas med en smäll mitt för näsan. Det prasslade av papper. Det luktade av lack. Alla hade röda kinder, fast ingen hade tid att gå ut. Det viskades och skrattades. Höga hemlighetsfulla skratt.
Nu skulle vi byta till söndagskläder. Men först fick jag följa Inga ut till lagårn för att ge korna julgott. För djuren räknades lika mycket som människorna, åtminstone för oss barn. Varje ko fick ett fång hö från sommarens klövervall, och så en skopa melass på det vanliga höet. Melass var en sorts sirap. Korna åt fortare än vanligt, muade förnöjt och tittade på mej med snälla ögon medan de tuggade och malde.
Glad för att gjort korna glada pulsade jag in genom snön. Jag bytte till den gröna julklänningen och det röda julförklädet med volang både nertill och på axlarna, som fågelvingar.
Det började pirra i magen. Nu skulle vi rimma på våra paket. Skriva små verser om det som var i. Utan att avslöja vad det var. Jag skrev med stora tryckbokstäver. Det hade jag lärt mig när jag satt bredvid mina äldre bröder när de stavade sig genom läxan.
Under tiden började det dofta från köket igen. Det var kakor den här gången. Saffran, vanilj, pepparkaka. Hela julen var full med dofter och ljud. Kära trygga dofter, och ljud som gjorde en glad.
Han kom alltid vid samma tid varje julafton, tomten. Just när vi satt och drack julkaffet. Ja där satt vi nu igen kring det utdragna köksbordet med en grå hemvävd duk på. Det var vi fem syskon, min mamma och pappa, min farfar som bodde oppepå, som vi sa. Och så var det Inga och Pelle och Kalle räv, han som skötte om rävfarmen och som jämt skojade med oss barn.
Nyss hade vi sprungit och hämtat kakor ur bukar i skafferiet och lagt upp i skålar och på fat. Både finska pinnar och kokoskakor och havrekakor och chokladrutor med mandel och pärlsocker på. Och klenäter och pepparkakor och korintkakor och syltkakor och uppåkra.
Och grovdoppat förstås, skorpor och vetekrans och saffransbröd och mjuk fruktkaka.
Äntligen skulle vi få äta oss mätta på kakor. Men det pirrade i magen så jag alls inte kunde njuta lika mycket som när vi fick provsmaka just när plåten togs ur ugnen.
Det pirrade i magen för jag tyckte tomten var agasam. Agasam är ett jämtländskt ord som betyder att man är lite rädd för något. Men det betyder också att man tycker någonting är viktigt och märkvärdigt. Som tomten - som jag både var rädd för och tyckte var spännande och hemlighetsfull. Allt på en gång. Agasam helt enkelt.
Vi satt och lyssnade utåt mörkret. Det snöade, stora vita flingor. Och så tyst var det att vi tyckte vi kunde höra hur flingorna föll och la sig på marken till ett allt tjockare snötäcke. Vi lyssnade efter pinglet.. Den klocka som brukade tala om att snart var tomten, våran tomte, hos oss. Jag tyckte det hördes i hela rummet, när jag tuggade på min pepparkaka och lyssnade.
Äntligen hördes klockklangen. Närmare och närmare kom den. För vår tomte kom med en ren, han eller var det kanske en älg? Det fick vi aldrig riktigt veta. För när han nådde vårt hus var det tomten som drog kälken. En stor långkälke. Ja den liknade faktiskt vår egen kälke, den som vi drog veden på ibland!
Han hade nog lämnat renen ner vid landsvägen, tänkte jag.
Nu var det så spännande så jag kunde inte sitta stilla. Jag och mina mindre syskon drog oss närmare mamma. Alla tittade mot dörren.
Nu stampade det på farstubron. Det var ett stort tunt stamp. Stegen kom närmare. Det bankade på dörren. Också banket var större och kraftigare än gårdsfolkets.
Dörren öppnades och där stod tomten som var så agasam. Så kom FRÅGAN. Frågan, som alltid fick det att göra ont i mig. Och det var inte bara i mig som det gjorde ont. Det kunde jag se på mina syskon, som också satt och skruvade på sig.
- Finns det några snälla barn här? sa tomten.
Det var alldeles tyst en sanningens minut. För riktigt snäll hade ju ingen varit. Alltid var det något man ångrade just då. Tagit en förbjuden karamell i affären. Eller grabbat en näve kokosflingor ur sin låda. Nallat mandel ur mandelpåsen. Och visst hade det hänt att jag sagt att jag inte gjort en odygd, fast jag gjort den. Bara för att slippa en lugg eller tillsägelse. Och det värsta av allt - ibland hade jag skyllt ifrån mig på mina småsyskon.
Det var min lillasyster som till slut svarade på tomtens fråga om det fanns några snälla barn i huset.
Jaahha, sa hon blygt och uppriktigt. Hon var ju så liten, att hon inte kunde göra odygder med vilja, inte än.
Tomten pratade med grov röst och såg snäll ut, det gjorde han visst det. Men det var ändå en lättnad när han gick mot dörren, sen han lämnat den bruna säcken med julklapparna.
När vi barn dukat av bordet och disken var torkad var klockan två. Klockan fem brukade tomten komma, just när vi satt och drack julkaffet. Tre timmar kvar! Tre långa timmar av väntan. Tre korta timmar då allt det skulle göras, som vi inte hunnit med förut. Nu sprang det av fötter. Nu var den tid då dörrar fick stängas med en smäll mitt för näsan. Det prasslade av papper. Det luktade av lack. Alla hade röda kinder, fast ingen hade tid att gå ut. Det viskades och skrattades. Höga hemlighetsfulla skratt.
Nu skulle vi byta till söndagskläder. Men först fick jag följa Inga ut till lagårn för att ge korna julgott. För djuren räknades lika mycket som människorna, åtminstone för oss barn. Varje ko fick ett fång hö från sommarens klövervall, och så en skopa melass på det vanliga höet. Melass var en sorts sirap. Korna åt fortare än vanligt, muade förnöjt och tittade på mej med snälla ögon medan de tuggade och malde.
Glad för att gjort korna glada pulsade jag in genom snön. Jag bytte till den gröna julklänningen och det röda julförklädet med volang både nertill och på axlarna, som fågelvingar.
Det började pirra i magen. Nu skulle vi rimma på våra paket. Skriva små verser om det som var i. Utan att avslöja vad det var. Jag skrev med stora tryckbokstäver. Det hade jag lärt mig när jag satt bredvid mina äldre bröder när de stavade sig genom läxan.
Under tiden började det dofta från köket igen. Det var kakor den här gången. Saffran, vanilj, pepparkaka. Hela julen var full med dofter och ljud. Kära trygga dofter, och ljud som gjorde en glad.
Han kom alltid vid samma tid varje julafton, tomten. Just när vi satt och drack julkaffet. Ja där satt vi nu igen kring det utdragna köksbordet med en grå hemvävd duk på. Det var vi fem syskon, min mamma och pappa, min farfar som bodde oppepå, som vi sa. Och så var det Inga och Pelle och Kalle räv, han som skötte om rävfarmen och som jämt skojade med oss barn.
Nyss hade vi sprungit och hämtat kakor ur bukar i skafferiet och lagt upp i skålar och på fat. Både finska pinnar och kokoskakor och havrekakor och chokladrutor med mandel och pärlsocker på. Och klenäter och pepparkakor och korintkakor och syltkakor och uppåkra.
Och grovdoppat förstås, skorpor och vetekrans och saffransbröd och mjuk fruktkaka.
Äntligen skulle vi få äta oss mätta på kakor. Men det pirrade i magen så jag alls inte kunde njuta lika mycket som när vi fick provsmaka just när plåten togs ur ugnen.
Det pirrade i magen för jag tyckte tomten var agasam. Agasam är ett jämtländskt ord som betyder att man är lite rädd för något. Men det betyder också att man tycker någonting är viktigt och märkvärdigt. Som tomten - som jag både var rädd för och tyckte var spännande och hemlighetsfull. Allt på en gång. Agasam helt enkelt.
Vi satt och lyssnade utåt mörkret. Det snöade, stora vita flingor. Och så tyst var det att vi tyckte vi kunde höra hur flingorna föll och la sig på marken till ett allt tjockare snötäcke. Vi lyssnade efter pinglet.. Den klocka som brukade tala om att snart var tomten, våran tomte, hos oss. Jag tyckte det hördes i hela rummet, när jag tuggade på min pepparkaka och lyssnade.
Äntligen hördes klockklangen. Närmare och närmare kom den. För vår tomte kom med en ren, han eller var det kanske en älg? Det fick vi aldrig riktigt veta. För när han nådde vårt hus var det tomten som drog kälken. En stor långkälke. Ja den liknade faktiskt vår egen kälke, den som vi drog veden på ibland!
Han hade nog lämnat renen ner vid landsvägen, tänkte jag.
Nu var det så spännande så jag kunde inte sitta stilla. Jag och mina mindre syskon drog oss närmare mamma. Alla tittade mot dörren.
Nu stampade det på farstubron. Det var ett stort tunt stamp. Stegen kom närmare. Det bankade på dörren. Också banket var större och kraftigare än gårdsfolkets.
Dörren öppnades och där stod tomten som var så agasam. Så kom FRÅGAN. Frågan, som alltid fick det att göra ont i mig. Och det var inte bara i mig som det gjorde ont. Det kunde jag se på mina syskon, som också satt och skruvade på sig.
- Finns det några snälla barn här? sa tomten.
Det var alldeles tyst en sanningens minut. För riktigt snäll hade ju ingen varit. Alltid var det något man ångrade just då. Tagit en förbjuden karamell i affären. Eller grabbat en näve kokosflingor ur sin låda. Nallat mandel ur mandelpåsen. Och visst hade det hänt att jag sagt att jag inte gjort en odygd, fast jag gjort den. Bara för att slippa en lugg eller tillsägelse. Och det värsta av allt - ibland hade jag skyllt ifrån mig på mina småsyskon.
Det var min lillasyster som till slut svarade på tomtens fråga om det fanns några snälla barn i huset.
Jaahha, sa hon blygt och uppriktigt. Hon var ju så liten, att hon inte kunde göra odygder med vilja, inte än.
Tomten pratade med grov röst och såg snäll ut, det gjorde han visst det. Men det var ändå en lättnad när han gick mot dörren, sen han lämnat den bruna säcken med julklapparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar