JULVÄNTAN KOM MED FÖRSTA SNÖN
En morgon när vi vaknade luktade det snö. En frän fuktig lukt hade på något sätt smugit sig rakt genom husets brädväggar under natten. Vi visste, vi barn att det var vitt ute, när vi rusade fram till fönstret. Rullgardinen upp med en smäll. Snodden rullade sig flera varv runt rullgardinsstången!
Ja, därute var det vitt, Vitt och tyst var det. Alldeles tyst. Som om hela världen hade djupfrysts på en natt. Som om allt täckts med mjuk dämpande bomull.
Allt skräpigt och ojämnt hade fått som en ljus ullig filt över sig. Granarna såg längre och smalare ut och hade en vit ryggsäck på varje gren.
Vår vintervärld var en värld av svart, vitt och grått. Och allt var stort och helt på nåt vis.
Med den första snön började vår julväntan. Det var som om man kröp in i en mörk mysig grotta. Eller en tunnel. Och längst bort i grottans öppning lockade grön gran, röda juläpplen och tomtebloss.
Om det var tyst ute denna vinterns första dag, var det desto livligare inomhus. Vi fem syskon sprang om varandra och letade efter våra vinterkläder, pjäxorna som hängde i takbjälkarna på vinden, Sockor, vantar, ylletröjor och mössor, som låg i kartonger och luktade naftalin.
Men mitt i det glada ståhejet fanns en glädjedödare - nystickade långa yllestrumpor och ylleundertröja med lång ärm!
De hade stickats på stickmaskin av den enda kvinnan i byn som hade en sådan märkvärdig apparat. Hon hetta Stina. Vi barn kunde inte begripa att en människa som såg så snäll och beskedlig ut kunde tillverka sådana pinoredskap.
För de där strumporna och tröjorna stacks gräsligt i början. Mest kändes det i knäveck och armveck. Där blev huden röd och öm och det kliade ömkligt.
Det tog ett bra tag innan man vande sig. Klaga var inte värt att göra. Då var man fjaskig som det hette om den som klagade i onödan. Och fjaskig ville man ju rakt inte vara. Särskilt inte om man hade tre bröder som jag, som gärna retade en lipig lillasyster.
Fort åt vi vår frukost- havrevälling, stekt salt sill med mandelpotatis och så stut. Det var en smörgås av vikt tunnbröd med röd och vit getost emellan. Den var en slags standardfrukost i månget lanthem i norr vid den här tiden.
Sen rusade vi ut! Vi rullade runt i snön på gårdsplanen och blev till vita kåldolmar. Efter ett kort och hastigt snöbollskrig bar det iväg till magasinsvind och uthus. Där letade vi rätt på skidor, sparkar och kälkar.
Våra hemgjorda skidor var mest en lång smal brädbit, svagt böjd framtill och med en rund rem att sticka in foten i. Bindningar med rem bakom hälen fick vi först när vi börjat skolan och måste åka skidor till skolan de dagar det var för mycket snö för att åka spark.
Sparken, den där höga roliga kälken, som man sparkar framåt! Man kan köra riktigt fort med den tysta roliga fjällbilen, som varken behöver bensin eller olja.Kälken provkörde vi först. Vi hade det bra på det viset, vi syskon, att två präktiga kälkbackar startade på gården, alldeles vid farstubron. Vi klängde alla på samma kälke och sparkade iväg. Det slutade alltid på samma sätt - kälken gnisslade i gruset längst ner i backen och vi barn hamnade i en enda röra av skratt och skrik och snö.
Den första snön var början till ett nytt liv för oss barn i fjällbyn för nästan ett sekel sedan. Det betydde andra kläder andra lekar, ett helt annat sätt att leva. I vårt vinterliv fanns nya ljud - klamp och skrap på farstubron, när vi stampade loss snön, rasp under skidor och kälkmedar, knarr under skorna.
Där var hästpinglor när timmerslädarna körde förbi på vägen, som gick alldeles utanför vårt hus Till och med hundarnas skall lät annorlunda. De hördes tydligare, fast de var dämpade. Vi barn lärde oss känna igen de olika hundrösterna.
- Nu skäller Viktors hund, sa vi . Han var hes. Andra hundar hade höga gälla röster. En del skällde kort och grovt, som med basröst!
I morgon kommer del 2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar