Julväntan kom med första snön Del 8

Del åtta, en berättelse av Daga Nyberg

JULDAGEN

- DAGEN DÅ ALLA PUSTADE UT

I min barndoms fjällby för nästan ett sekel sedan vaknade jag på juldagsmorgonen till ljudet av separatorn. Det var en apparat med en stor gryta överst. Där hällde man mjölken. Det skummade och bubblade i separatorn, som delade mjölken i grädde och skummjölk. Eller blåmjölk. som den magra mjölken också kallades. som blev kvar när allt fett, all grädde, var borta.

Alfa Laval stod det på separatorn. Det var fabriken som tillverkat den. "Alfa lavall, alfa lavall" sa vi barn. Det var som en ramsa med trolleri i. Tänka sig en maskin som kunde trolla fram den goda grädden till efterrätten!

På juldagen var mejeriet stängt, för att mejerskorna skulle få vara lediga. Det var mejerskorna som gjorde smör och ost och messmör i byns mejeri.

Mejeriet låg alldeles bakom svängen som vägen gjorde nära vårt hus. Dit körde man från alla gårdar varje morgon, annars. En del fraktade mjölken med häst och släde, andra på spark eller kälke. Alla karlar hade grå vadmalskläder och filttussar på fötterna. En del hade storväst, grå med vadmal inuti. Det var sådana kläder som fanns i vår lanthandel. Och vi barn hade likadana kläder, utom storvästen. Den fanns inte för barn. En sådan liten storväst hörde till mina önskedrömmar när jag var liten! För frös gjorde man för jämnan, om händer och fötter mest.

Julottaminnen har jag nästan inga. För det var tre mil till närmaste kyrka. Det fanns ett kapell i vår by. Ett år var det en predikant från Småland - lapppredikanten kallades han - som ordnade julotta i kapellet på sluttningen av berget i vår lilla by. Då var ljus tända i alla fönster, när vi pulsade i morgonmörkret på oplogade vägar från alla gårdar. Och vi sjöng så det låga taket höll på att lyfta. Högt över de meterhöga plogkanterna längs vägen och de rimfrostgrå träden!

- Var hälsad sköna morgonstund sjöng vi och det var skönt att få sjunga ut så där riktigt högt, utan att bli nertystad. Det luktade vått ylle från alla tinade kläder och vax från de handstöpta ljusen, och jag blev mycket, mycket sömnig.

Men nu, när det inte var någon julotta sov alla lite längre än vanligt. Långsamt vaknade huset på juldagen. Hela tiden hördes ljudet från separatorn. Det var ett högt gällt ljud, som betydde att vi skulle få vispad grädde till efterrätten så småningom. Men nu började det höras andra ljud också. Utifrån hördes rasp från snöskottning. Det var Pelle och pappa som var i full fart med att skotta upp de viktigaste vägarna till lagård, höskulle, vedbod och rävgård. 

Samtidigt började det skramla i kakelugnsluckor, när min mamma gick omkring och tände i kakelugnarna. Snart började det dåna och lukta gott av björkved. En pust av värme nådde min säng. Annars var det ofta så kallt på morgonen, att andedräkten syntes som en svag rök ur munnen. Min barndom var full av sådana ljud och dofter. Den levande elden, snöstamp och snöknarr och snöskottarduns. Kära sköna ljud, som man blev glad av att höra.

juldagen är den tysta dagen, då alla pustade ut efter tre månaders ståhej, brådska, stök, stoj och pyssleri. Juldagen var familjedagen, då man inte gick i gårdarna och hälsade på. Ja, många gick inte ens ut. Juldagen var dagen då man hann ifatt sig själv och samlade kraft till ett nytt slags liv - efterjulslivet. Juldagen var den lata dagen då ingen gjorde något i onödan. Till frukost tog vi bara fram assietterna med all julmat vi burit ner i källaren dagen innan. Så samlades alla lite dävna till helgdagsfrukost i det stora köket i jämtgården, där alla åt, arbetade och kopplade av tillsammans. Och där Inga sov på natten.

Strax innanför dörren stod kökssoffan. Den kunde dras ut till en säng på natten. På andra sidan dörren stod vedspisen med sin kupa som ett litet tak över. Där hängde våta vantar och sockar på tork och luktade vått ylle för jämnan. Bredvid spisen var skafferiet. Det var ett litet rum man kunde gå in i, med hyllor från golv till tak. Där förvarades mat, mjöl, socker, choklad och allt som behövdes till ett storhushåll.

Bredvid dörren till sovrummet var diskbänken med sin zinkbalja och slasktratten, som vi sa. Intill stod skänken med lådor för knivar, gafflar och skedar överst och skåp för talrikar och karotter i nedre delen. Skänken var så sliten att ådrorna i täet kändes, när man strök med fingret över en låda när man skulle duka bordet.

Längst bort i rummet, mittemot dörren stod symaskinen och spinnrocken. Och mitt på golvet den mest använda möbeln, det stora runda bordet, där det nästan alltid satt någon. Som åt, läste, arbetade eller spelade spel.

Kökets väggar var av pärlspont, en slags enkel träpanel, som var målad ljusgrön. På vintern som nu kändes det ljusgröna köket som en lövsal med björkens första hundöronsblad en solig dag i maj. 

Godnatt som kamrater ännu en dag till ända, imorgon kommer ett nytt avsnitt.