Del tolv, en berättelse av Daga Nyberg
Vad det luktade gott i min barndoms lanthandel. Läder och karamell, lakrits och tvål, sill och kaffe, allt på en gång. Så ofta jag stått där innanför disken och drömt om att få stå i affären på riktigt och väga och ta betalt.
Jag visste ju var allting fanns! Vid vågen under disken de stora lådorna med det vanligaste folk köpte: gula ärtor, bruna bönor, korngryn till pölsan och kornmjöl till gröten, socker och salt. I mindre lådor fanns mer lyxig mat som sötmandel och kokosflingor och blandad frukt. Just innanför dörren stod burkarna med karameller av olika slag. Syrliga karameller, lakritsrullar och den ståtliga teaterkonfekten av marsipan. Så chokladbitar i sina lådor och tablettaskar.
Sådant fanns också i den höga smala automaten som stod innanför dörren med Cloettaskylt på. Andra emaljskyltar satt runt dörren på utsidan.
I taket hängde kängor med läderskaft och gummi nertill. Och så filtskor i alla storlekar, tussar som vi sa. De hängde i bruna läderremmar och svängde när det gick i dörren.
På tyghyllorna låg packar med flanell, randig i grått och vitt till nattskjortor. Men blommiga i rosa och grönt till nattlinnen. Där fanns förklädestyger i bomull, randiga, rutiga och småblommiga i glada färger. På disken låg en glaslåda med småsaker och lyx - hårband, roliga knappar och hårkammar. De flesta kvinnorna i byn hade långt hår som min mamma. Det flätades och virades till en knut i nacken.
I packboden intill affären stod silltunnan innanför dörren med sin stora bruna griptång. Med den fiskade jag ibland upp en stel sill ur den bruna saltlaken. I packboden stod också trälådorna med meterlånga bitar amerikanskt fläsk, nerbäddade i grovsalt. Alla som körde till skogs för att hugga timmer köpte med sig amerikanskt fläsk. Av det gjorde de kolbullar, en slags tjockpannkaka som stektes i flottet, som blev kvar sen fläsket stekts knaperbrunt.
Ibland blev det där fläsket gult i kanten. Då togs det in i vårt kök, liksom allt som inte var helt perfekt i affären. Det fläsket smakade inte gott, fast vi fick paltbröd och löksås till. Men sådant fick man inte låtsas om
- Va gla da ha nå å ata, sa min pappa strängt, om nån försökte lämna sådant fläsk på tallriken med de flygande måsarna.
På helgdagar och söndagar fick man inte arbeta med något onödigt. Sådant var synd. Det var då vi läste högt, spelade spel eller sjöng tillsammans vid pianot. Eller också målade vi och ritade och klippte ut de ritade figurerna.
En sådan dag kunde det hända att min mamma målade tavlor i olja. Det fanns ett rum i lillstugan där Kalle och Pelle bodde i ett rum. I ett annat rum stod mangeln och där fanns kläder som skulle lagas och sys.
Där stod också mammas staffli med en målarduk väntande, en låda med oljefärg och en stor palett, skrovlig av färg. Ibland på söndagarna när ingen visste var min mamma var, hittade jag henne där, målandes. Hon var glad och skrattade. Ända tills min hungriga pappa kom med långa steg och undrade:
- Ske ma int få nån mat idag?
Och min mamma fick lämna tavlan med det blommande äppelträdet på östgötaslätten för att koka kvällsgröt och sätta fram getost och tunnbröd i lantköket i jämtbyn.
Sådär ja nu är det bara några sidor kvar men ni hänger väl med ända till slutet hoppas jag. fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar