Solnedgångar är alltid vackra, färgerna varierar från dag till dag och förmodligen är det väl det som eggar vår fantasi. Men den här solnedgången slår mycket jag sett. Det var som en eldpelare vid Raftälven, svårt att bedömma hur hög pelaren va men den såg ut att vara ett hundratal meter.

Nu finns det inte många blommor kvar så nu duger t o m blomställningarna att fota.

Äntligen en frostig morgon så jag fick fota en av de allra sista rosorna. Tänk om dom kunde få stå så frostiga ett par veckor.





Som sagt färgnyanser där uppe blir man aldrig trött på.

Till och med en del mossor tappar sin klorofyll tur att lingonkvistarna håller sig gröna i topparna,

Och det får väl vi också göra.