Julväntan kom med första snön Del 3

Del tre
En berättelse av Daga Nyberg 

LANTKÖKET VAR JULTOMTENS VERKSTAD

Julen lyste som en stjärna över min barndoms kök. Med den första snön var det jämtländska lantköket förvandlat till en jultomtens verkstad. Vi i min barndoms fjällby var det självklart att alla julklappar skulle vara hemgjorda. Det hörde till gåvan, att vi skulle lägga ner mycken tid och tanke att hitta på och sen själva tillverka det som vi skulle ge bort.

Kvällarna var lantkökets bästa tid. Tiden efter kvällsvarden, alltid med samma mat, kornmjölsgröt med lingonsylt och mjölk, smörgås med getost. Kanske stekt röding som blivit över från middagen, rökt renbog att karva tunna, tunna skivor av. 

Aftonmålet var som en punkt på dagens arbete, det som måste göras. Efter kvällsvarden började det roliga arbetet sådant som man ville göra.

Fort hjälptes vi åt att duka av bordet, vi fem syskon. Det hörde till! En tog osten, en smöret en brödet och bar in i skafferiet, medan en sopade golvet och torkade av bordet. När alla hjälptes år så där gick det fort och lätt.

Min mamma satte sig vid symaskinen och trampade iväg med väldig fart. Det skulle bli julförkläden åt nästan alla i storfamiljen på tio, tolv personer som vi var för jämnan. Min stränga pappa satte sig vid köksbordet - och inte vid sitt skrivbord. - Med julkatalogen framför sig. Han funderade på vad han skulle beställa till affären. Mina två äldre bröder satte sig på var sin sida av honom och föreslog bilar och tåg och sådant som de själva ville ha.

Men det blev som vanligt bara lite julgransprydnader, några julbonader, långkalsonger och värmande halsdukar. Fast pappa beställde ändå alltid några kartor bokmärken med änglar, blommor och fjärilar. Men det var allt. För ingen i byn köpte något onyttigt, nästan. Bara sådant som behövdes.

Gamle Pelle, han som hjälpte till att köra hem hö från ladorna och timmer från skogen gick ut nu på kvällen. Han tog sparken och åkte de två kilometrarna bort till poststationen. När han kom tillbaka satt sig också han vid köksbordet och läste Jämtlands Tidning.

Ja, den här tiden mellan aftonvard och läggdags var den bästa på hela dagen. Elden sprakade i vedspisen, som värmde gott i hela rummet. Det luktade vått ylle från vantar och sockor som hängde på tork på en stång framför spisen. 

Ute snöade det, stora vita flingor. Min lillasyster satt i farfars knä i gungstolen som gungade sakta. Min lillebror satt på golvet och försökte göra en bil av två tändsticksaskar. Vi hade nästan inga köpta leksaker utan fick hitta på själva så där. Själv satt jag hos Inga vid spinnrocken. Inga hörde till min barndoms storfamilj. Hon skötte lagårn och hjälpte till med allt som behövdes både ute och inne, precis som vi barn. Inga försökte lära mig karda ull, som skulle bli till garn. Garn som skulle bli till sockor och vantar åt både barn och vuxna till jul.

När jag var liten fick jag följa ett arbete från början till slut så där. Från ett fång grå och tovig ull ända fram till den färdiga vanten. Vet du vad en karda är? Tänk dig två stålborstar, som river upp och rensar ullen. När sen allt tjorv var borta och ullen lätt som ett moln fick jag rulla ihop den till en rulle, tjock som en frukostkorv och lätt som ett dun. När Inga och jag hade kardat ihop en massa sådana där ullrullar, började vi spinna ihop dem till en tråd. Först visade Inga, sen fick jag försöka. Jag drog i rullarna och snurrade på spinnrockshjulet. Och se, rullarna drogs ut till en tunn grå tråd. Visst blev den lite ojämn och tjockare på en del ställen. Men en tråd var det och stolt var jag.

Det tog tid det där. Men allt fick ta sin tid i stugorna i fjällbyarna i Jämtland på den tiden. Det dröjde inte länge innan vi var färdiga att börja sticka, Inga och jag. Först skulle tråden snurras, så den blev starkare. Sen började det där lustiga klirrandet med fyra strumpstickor, ett ljud som hörde till i min barndoms lantkök, och särskilt före jul.

Om själva vantarna var vardagsgrå, så var skaften söndagsrandiga i alla möjliga färger. Somliga skaft såg ut som en hjortronmyr i brunt och myltgult och solljus. Andra vantskaft var röda som hallon och violetta som en solnedgång över Nordberget. Ett tredje vantskaft kunde vara mörkblått som blåbär och ljusblått som fjällen vid himlaranden.

I vantskaft och sockskaft stickade vi in hitta-på-glädje och leklust, längtan och minnen, Inga och jag. Varje gång jag tog de där hemstickade vantarna på mig minde de om allt som vi gjorde året om, vid samma tid och på samma ställe och på samma sätt. Hallonplockning och blåbärsplockning och hjortronplockning, Och alltid fjällen där bakom. Vårt liv i en fjällby, där alla kände alla och vi var många som hjälptes åt och gjorde saker tillsammans. Därför var det som vi barn i fjällbyn hade hjortronvantar och blåbärsvantar och hallonvantar.

Julen var som en motor som höll allt i gång. Den fick symaskinshjulen att snurra och spinnrocken att gå. Julen fick strumpstickorna att klirra och hammare och hyvlar att svinga och dra. Det var nästan högtidligt när vi fick följa Pelle till snickarboden och göra fågelholkar och hyvla till nya skärbräden.

Fast mitt i arbetet med de hemgjorda julklapparna hände ibland att jag lutade mig över katalogernas köplyx. Tittade på bilar som kunde skruvas upp, dockserviser med blommor på och klänningar som såg ut som riktiga prinsessklänningar. Det var sådant som vi bara kunde drömma och fantisera om. Att köpa sådant var det inte tal om.

 Och egna pengar det hade vi inga, vi barn i fjällbyn. 

Visst tjänade vi några kronor när vi körde in veden i vedboden på hösten. Vi hämtade veden från vedbacken, där Pelle sågat och huggit den. Vi lastade den på en kärra med cykelhjul och hjälptes åt att dra in den i vedboden. Där stjälpte vi hela lasset på golvet och hjälptes sen åt att "lada", som det hette. Vi la veden i jämna fina kaster. Inget vedträ fick sticka ut. Slät som en vägg skulle kasten vara.

För varje inkört lass fick vi två öre var. Det blev några kronor innan vi var klara, för vedboden var stor. Och mycket ved behövdes till spis och kakelugnarna i varje rum. Det var den enda värmekällan på den tiden.

slut på del tre, forsättning följer