Vi tömde säcken på golvet under granen. Nu väntade vi bara på vår pappa som gått ut i något ärende. Så fort han kom in satte han sig vid granen och började läsa namn och rim på paketen. Det blev ett ivrigt gissande, vad det kunde vara i varje paket.
Det där tog tid, för alla ville vara med och se vad de andra fick. Vi hade en moster i Eksjö som alltid skickade onödiga och köpta saker med vackert köppapper på. De paketen tog vi upp försiktigt och vek ihop papperet fint för att använda nästa jul. Vackra snören och band rullade vi också ihop i små rosetter och sparade.
Men de flesta paketen hade vanligt brunt papper och snören med lack. Och så hemgjorda adresser med tomtar på.
Snart hade alla en liten hög bredvid sig. Det var mest småsaker, för alla försökte ge alla någonting. Åt Pelle hade jag för mina vedpengar köpt syrliga karameller, som jag visste att han tyckte om. Åt Inga hade jag fållat en näsduk och sytt "Inga" på. Det snörpte - drog ihop sig lite - tyget, när jag sydde namnet. Det var nog något fel på tråden. Men Inga blev väldigt glad åt sin näsduk. Åt farfar hade jag virkat en pannvante, som vi sa om grytlappar i Jämtland på den tiden. Pannvanten var randig i vitt och rött. För farfar brukade alltid bränna sig när han tog en kastrull från spisen. Farfar tyckte pannvanten var en vacker tanke, sa han
Åt mina äldre bröder hade jag köpt bokmärken. Min äldste bror fick en karta med fiskar på, för han var en riktig storfiskare. Min mellanbror fick bokmärken med djur. Han tyckte lika mycket om djur som jag. Det var han och jag som brukade rädda råttorna från katten och stoppa dom bakom affärsbron. I smyg förstås så ingen såg det. Det var vår hemlighet. Nu fick han bokmärken med både katt och råtta och hund och häst. Han blinkade åt mig när han såg vad det var. Det betydde att den där råtträddningen, den var vår hemlighet och skulle så förbli.
Fast julklapparna nu började ta slut under granen var inte julaftonen slut för det. Inga och min mamma hade gått ifrån och satt på potatis och lutfisk, som nu kokade på spisen. Nu stod mamma och gjorde den goda vita såsen till lutfisken. Och Inga rörde i kastrullen med risgrynsgröten. Jag fick stöta svartpeppar i morteln som var så tung att jag nästan inte kunde lyfta den själv. Medan jag stötte pepparkoren och höll handen över för att det inte skulle fara ur, tänkte jag på allt som hänt under dagen. Klä granen på morgonen, jullunchen, lack och rim på paketen, byta kläder. Så tomten och nu lutfisk och gröt.
Alla åt med god aptit. Men det vart inte så mycket pratat vid bordet som vanligt. För nu var alla ordentligt trötta. Och ljusen hade brunnit ner.
Nu var det bara en sak kvar att göra innan alla gick till sängs; tomtefatet med julgröt skulle bäras ut på farstubron med sin slev i. Det var viktigt. Som ett tack för att julen varit så rolig och rik. Rik, fast ingen fått några stora dyra presenter. Bara småsaker som vi gjort själva, nästan allihop.
När jag strax efteråt låg i min säng kunde jag inte somna genast. Fast jag var så trött egentligen. Det snurrade runt i huvudet, bilder av tomten, vad någon sagt, vad jag fått. Jag hade lagt mina julklappar i en hög på en stol bredvid sängen. Det var ingen stor hög. Mest var det saker som jag behövde. Och en del av det jag önskat mig, men långt ifrån allt. Det var saker som någon lagt ner mycken tanke att hitta på och tid att göra. Just åt mig!
Nånstans for genom mitt huvud. Att så litet det blev kvar efter alla förberedelser, allt arbete, all väntan all längtan.... Som en känsla av tomhet.
Egentligen hade det varit roligast medan vi höll på att förbereda julen. Medan vi tillverkade julklapparna och inte visste om vi skullle få allt klart eller inte.
Egentligen var det allra roligaste det att se hur glad Inga blivit och Pelle och farfar - och korna - och min mellanbror över det jag gav bort.
Just innan jag somnade hörde jag hur Inga la in ett vedträ i spisen.
Godnatt små kamrater fortsättning följer häng med bara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar