Men oj. jag har ju alldeles glömt att berätta om den viktigaste, möbeln i hela köket - vedlådan! Vedlådan där strax innanför dörren som jag och mina syskon skulle fylla varje dag. Det gick åt mycket ved, för det eldades från tidiga morgonen till sena kvällen. Den där vedlådan ville jag nog egentligen glömma. Nästan jämt hade jag dåligt samvete när jag tittade på vedlådan. För aldrig var den fylld som den skulle vara. Och jämt bråkade vi syskon om vems tur det var att gå efter ved.
- Det är din tur nu....
- Nej det är din tur. Jag gick förra gången.
Så där lät det mest varje dag är jag rädd.
Ovanför vedlåren hängde en tavla av Carl Larsson med en sur pojke i vadmalsbyxor bredvid en tom vedkorg. Och varje gång vi började bråka om vem som skulle gå efter ved så sa min mamma med bildtexten på den tavlan:
- Vet du hvad, hvar god och glad.
Juldagen var läsdagen. Då satt vi och läste våra julböcker och bläddrade i jultidningarna. Så spelade vi spel med varandra, prövade nya julspel vi fått.
Vi hade en moster i Stockholm som var lärarinna. Hon gav oss alltid nyttiga och lite tråkiga spel om växter och djur och Sveriges städer. Det var inga stora dyra spel med mycket saker till. Det var enkla kortspel. där det gällde få ihop familjer av fåglar eller växter eller människor med olika yrken. Det var fiaspel och schack.
Vi satt vid köksbordet, som nu fått en svart- och rödrutig duk i östgötadräll. Medan vi spelade knäckte vi nötter. åt av den hemgjorda kolan eller dadlar, som man blev kladdig om händerna av. Nästan alltid när vi spelade blev vi osams om reglerna. Det blev retsamheter och en gråtskvätt. Men det gick fort över.Nu fick vi äta så mycket frukt vi ville. Min mamma hade tagit in från affären vackert röda äpplen som smakade tvål, tyckte jag. Apelsiner fick jag hämta från en platt låda med främmande namn på. Varje apelsin var som ett lindebarn inlindad i tunt fint papper med guldtext. Sicilien stod det. Ibland tog min pappa hem druvor till jul. De kom i tunnor med smulad kork emellan. Dem vågade vi nästan inte röra. När man tog upp en klase rann korksmulor åt alla håll. Druvorna luktade också litet av korken tills man sköljt en klase under rinnande vatten och lagt på silverfatet med den andra frukten. Det blev som en vacker tavla. Man ville nästan inte ta av frukten och förstöra tavlan.
Efter elvakaffet på juldan kunde vi inte stå ut längre, vi barn, med att bara sitta stilla inne hela tiden. Som på en given signal pälsade vi på oss i väldig fart, allihop på en gång. Fast ingen sa nåt visste alla vad som nu skulle göras! För nu när det snöat så mycket skulle det säkert gå att åka pappkartong nerför lagårdstaket. Inget vinternöje gick upp mot detta för oss syskon. Inte skidhoppningen i Sjöbacken, inte att åka sparktåg eller kälke nerför den branta bybacken. Det skulle i så fall var snögrottegrävandet som kunde var lika roligt.
Kanske gick nu snön upp ända till taket på baksidan av lagårn. Fort sprang vi i kapp för att se. Jo det gick! Nu bar det iväg till packboden bredvid affären för att leta fram kartonger. Där fanns mjölkartonger och sockerkartonger, stora och små. Långa breda och smala. Det var bara att välja. Vi grabbade ett par reservkartonger i farten. För de här, våra favoritkälkar, blev fort utslitna.
Vi pulsade uppför det branta taket. Det tog sin tid, för nu var snön meterdjup. Men den var lätt att vada genom. De första gångerna gick det inte så fort att komma ner. Vi fick både sparka oss fram och liksom ro med armarna i snön. Men snart hade vi alla gjort upp var sin bana. Fortare och fortare susade vi nerför vårt kära lagårdstak med våra primitiva kälkar.
Till slut gick det med väldig fart, och vi snurrade runt med pappkartongen och virvlade om därnere. Men snön var så djup och lätt så vi slog oss aldrig. Det var som att falla i dun så här på förvintern. Vi glömde alldeles bort tiden, och rätt vad det var ropade vår mamma:
- Var så goda och kom in och spisa!
Då kände jag med ens hur hungrig jag var. Och hur jag frös också för den delen. Alltid var det någon fingertopp eller tå som hade frusit utan att man märkt det i ivern. När jag kom in i värmen gjorde det så ont att tårarna kom i ögonen utan att jag kunde hjälpa det. Det kallades att ha nagelbiten. Det hjälpte inte med dubbla vantar och hemstickade sockor. Jämt var det någon som jämrade sig när vi kom in, över att han eller hon hade nagelbiten.
Men nu glömdes alla förtretligheter, för nu luktade det julhare. På juldagen var det alltid vilt till middag, tjäder eller hare.
God natt små kamrater sov så sött fortsättning följer ett tag till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar