Första söndagen efter Lucia var julbrevskrivardagen. I vår familj ritade och målade vi alla julkort själva. Min mamma hade varit småskollärarinna och kunde sådant. Inget kort blev det andra likt. Inte var väl mina så vackra precis. Men jag tänkte på den som skulle få det, mormor, moster Märta, morbror Torsten, kusin Ylva.
Nästa dag var fågelmatadagen. Då sattes halmkärven upp utanför köksfönstret. Sen kunde vi se när talgoxarna, den klumpiga snöskatan och domherrarna med röda skjortbröset kom för att provsmaka.
Vi gjorde kola också. Det var en segmjuk chokladkola efter ett gammalt recept från mormor. Varje kola lades i ett smörpapper för sig. Kolakokardagen brukade sluta med att någon brände sig på den heta sockerlagen. Ofta var det jag som fick sitta med fingret först i kallt vatten och sen med smör på. Sist fick jag hålla en kniv på det brända stället för att svalka av det.
Efter mormors recept gjordes sen köttbullarna med ingefära och timjan i. Det gav en alldeles speciell smak när de sen på östgötavis serverades med bruna bönor.
Oppsittardagen togs julhuset ner från vinden. Det var ett rött litet hus, som ett dockhus med vita knutar. Det hade min mamma gjort när hon lärde sig till lärarinna. Där förvarades alla prydnader till julgranen.
Nu lagade vi allt som var trasigt. Sen klippte vi nya julgranskarameller. De såg ut som prinsessor med volangkjol. Jag valde mina gröna som granen och vita som snön.
Så kom det roligaste på hela förjulen, den stora julbadardagen. Det fanns inget badrum i något hus i fjällbyn utan vi tvättade oss i kallt vatten i ett tvättfat.
Fast ibland badade vi i stora träbaljan framför kakelugnen. När brasan brunnit ner öppnades luckorna. Det blev stora flaxande skuggor på väggen mittemot. Det värmde på magen men var kallt på ryggen, när jag satt och såg in i brasan som liksom levde sitt eget liv.
När alla fem barnen badat och satt där hopkrupna på golvet så nära brasan som möjligt brukade min mamma läsa högt om Rödluvan eller Ali Baba och de fyrtio rövarna.
Det var den bästa stunden på hela förjulen.
Det sista jag hörde på kvällen dan för julafton just innan jag somnade, var hur min mamma satt och sydde fort, fort på symaskinen.
När jag slog upp ögonen på julaftons morgon, satt mina dockor, stora och små i rad framför min säng med nya kläder. Det var det min mamma sytt sent, sent kvällen innan. På det viset började årets längsta dag, julaftonen, för mig. Fast det var så mycket jag skulle göra fram till julklappsdags, tyckte jag timmarna kröp fram.
Först klädde vi granen. Den hade ställts in kvällen före julafton och stod nu och doftade skog i hela huset. Vi hängde, vi fem syskon, var sitt lager runt granen, allt efter storlek. Min lillasyster hängde upp sakerna längst ner och min storebror överst. Vi hängde var sin sak av allt. Julgranskarameller, rödkindade äpplen, ljus och glitterkulor, papperskorgar med russin. Till sist ett band med små svenska flaggor och glittergirlanger som blev gulare och gulare för vart år. Men dom gamla måste det vara, så man kände igen sig. Vi hann knappt beundra vårt verk, förrän vår mamma ropade att nu måste vi hjälpa till att duka julbordet.
Nu fick vi hämta från källare och skafferi all den mat vi hade varit med om att laga. Både mormors finmalda kalvsylta och farmors pressylta med hela tärningar av kött och fläsk med kryddpepparkorn emellan. Den hemlagade leverpastejen och den inlagda sillen.
Jag ville alltid hämta den inlagda gurkan ur stenkrukan i källaren, den med svartvinbärsblad som ett lock överst.
Vi skar upp var sin sorts bröd. Jag skar av vörtlimpan, min mellanbror det vita brödet, som bara bakades till jul. Min syster hämtade tunnbrödet och min lillebror det grova hårdbrödet, som vi barn alltid måste äta litet av "för tänderna" som min pappa sa.
Brödet till doppegrytan skar min äldste bror och ställde på spiselbordet bredvid den röda doppegrytan på spisen. Granne med köttbullar, brun bönor och farmors julkorv.
Julosten hade en röd- och vitrandig handduk om magen. Mitt på bordet stod den stora skinkan, garnerad med kokta svarta katrinplommon. En burk sardiner öppnades. Det var festmat, för vi fick det så sällan.
Fast bordet var utdraget var det trångt för alla fat och karotter som trängdes.
Äntligen fick jag springa runt och bjuda alla till bords, medan mina äldre bröder tände ljus i granljusstakar. Nu skulle alla smaka på allt det som tagit tre månader att förbereda och laga till. Ända sedan den första snön.
När jag kom till skinkan var jag redan mätt. Men jag smakade ändå en bit, med fett och knaprig skorpa ytterst. Min pappa och jag tyckte om de feta skinkbitarna, så alla lämnade dom åt oss.
Sådär ja nu var det slut på del fem och fortsättning följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar