Del elva, en berättelse av Daga Nyberg

Del elva, en berättelse av Daga Nyberg

Vi barn i fjällbyn för nästan ett sekel sedan behövde aldrig fråga: Vad ska vi göra nu, då? Frågan var i stället: Vad ska vi göra först? Vad skulle vi börja med av allt vi kunde och ville göra? Först skulle vi göra ett hopp i Sjöbacken. Det hade vi inte hunnit tidigare för allt julstök. Sjöbacken var en kort brant backe bortom ladorna ner mot sjön. Vi släpade med oss en sockerlåda av trä och grävde ner den i slutet av backen. Sedan packade vi ordentligt med snö över och jämnade till. Det blev ett lagom stort hopp för oss. En efter en tog vi sats på våra skidor, sträckte ut armarna, som vi sett de berömda hopparna göra i tidningen. Det pirrade i magen när skidorna lyfte och jag flög en bit. Vi hade inte stavar när vi hoppade, för att inte skada oss om vi ramlade. 

Den där sjöbacken hörde egentligen till det förbjudna bland vår barndoms lekar. Man var rädd vi skulle bryta armar och ben med tio landsvägsmil till doktorn! 

Till det absolut förbjudna hörde bysågen, som låg vid bäcken, fem minuters väg från vårt hus åt andra hållet. 

Där kunde vi springa på timmervältorna och ligga och titta på hur bäcken forsade och bubblade under isen. Vi tröttnade aldrig på att se på när de tjocka granstockarna klövs av sågklingan. Sågspånen yrde, och en stark frän doft av terpentin stack i näsan.

Farligt var att balansera på de smala plankorna, som gick från sågen ner till landsvägen, högt över marken. Där bars de färdiga bräderna medan gångplankorna sviktade vid varje steg. Ibland hoppade vi olovandes i sågspånen under sågen och liknade sågspånsgubbar när vi kom hem. 

Allt detta var farliga och förbjudna ting. Det kunde hända att vi som straff hamnade i garderoben. Det var en liten och mörk garderob med  en massa finskor på golvet. 

I den där garderoben satt jag många gånger och tyckte synd om mig själv. ibland tänkte jag att jag skulle minsann aldrig gå ut ur garderoben. Jag skulle bli kvar där i mörkret, som i en av de fängelsehålor vi hörde om på våra högläsningsstunder. 

När jag satt där på golvet bland alla skor och  ibland kände mig orättvist behandlad, bestämde jag att jag skulle rymma och aldrig komma tillbaks. Så fick min stänga pappa se! Enda trösten med garderoben var min mammas pompadourskor. Det var modernt då med en klack på damskorna, som svängde inåt, som taxben såg det ut. Den klacken hette pompadourklack. Inte var det många tillfällen att ha sådana skor i den eviga arbetssvängen på en gård i en fjällby! De stod mest i garderoben och togs fram och beundrades av oss barn ibland. När jag nu ändå satt där passade jag på att stulta omkring i det trånga utrymmet i de där skorna som vickade hit och dit. En mycket vacker kvinna i ett främmande land hade haft sådana skor. Jag var inte vacker och hade ben som telefonstolpar. Så sa mina bröder. Men drömma kunde man ju alltid.

Nej, sågen fick allt vara. åtminstone en helgdag!

För nu skulle vi göra vår vanliga snögrotta. Det gick när snön var nästan meterdjup som nu. Överst var ett lager med isartad snö efter ett töväder. 

Vi grävde gångar under snön åt alla håll. Ibland möttes vi i vårt krafsande under det blå snötäcket. Till sist hade vi en hel labyrint där under snön framför huset. Med säckar att sitta på blev det riktigt mysigt och varmt därinne. Vi satt hukade och låtsades att vi var upptäcktsresande, som äntligen nått Nordpolen. 

Med röda kinder och frusna tår stampade vi av oss snön för att gå in och äta annandagsmiddag. Vi visste vad vi skulle få. Det var lika varje år. Först spenatsoppa av spenaten från grönsakslandet. Den hade konserverats i burk för just den här middagen. Soppan var kokad på skinkspadet. Allt skulle tas till vara. Inget fick förfaras. 

Till efterrätt var det risgrynspudding, gjord på risgrynsgröten som blivit över. Drottningsylt hörde till. Det var en blandning av hallon och blåbär. För den som ville fanns också alltid hjortronsylt till fest. Men vi barn tyckte bättre om drottningsylten. Kanske för att det lät sagoaktigt och så fjärran från vår nu nästan igensnöade fjällby. Vispad grädde hörde till. Ibland blandades sylt och grädde till gräddmos. 

Det skulle vara riven muskotnöt i spenatsoppan. Min mamma bad mig springa och hämta en muskotnöt från kryddhyllan i affären.

Sådär ja annandagen börjar bli till ända och jag känner hur god den där spenatsoppan är som är kokt med skinkspad och lite riven muskot på mums filibaba. Godnatt som kamrater.