Familjen Bergqvist på besök

Denna veckan har vi haft Linnéa, Evelina, Viktor, Jennie och Christer på besök. Det har varit en riktig vitaminspruta och jag känner hur dom givit mig massor av energi. Tack för att ni kom.

Fina Evelina med skidglasögon, hon blev en mästare på att åka matta ner för pisten, fort gick det, och ju fortare desto gladare miner.

Tänk va gott det smakar med grillad korv och bröd när man får grilla över öppen eld, å fint ska det vara med talrik, undrar om det är för att hon har fint besök.

Pappa Christer går omkring och myser, glad är han för att hans mobil inte har någon täckning här uppe så den är tyst. Han har lovat att nästa år vecka 7 så ska han åka skidor tillsammans med fru och barn. Det ser vi fram emot med spänning. I år har han i alla fall provat på pulka, storslang, och matta. Men han är ju ung och vacker och har tiden för sig.

En paus i åkandet, Jennie återfann tjusningen med skidor efter 17 års uppehåll. Lilla Linnéa fick sin korv precis som hon ville ha den, grillad och nerkyld i snön.

Tre små prinsessor som fyller på med ny energi.

Linnéa funderar på om detta är allt hon får, och hon som var så hungrig.

Mätt och glad som en lärka tar hon sig en paus och passar på att sola näsan.

Linnéa och Wilma har snöbollskrig, Wilma har på sig sina nya skor så att inte snön ska fastna mellan tårna för det gör så himla ont säger hon.

Här ligger hela gänget och latar sig i solen. Evelina, Christer, Bengt, Viktor, Jennie, Linnéa och Elisa.

Lyckliga kusiner som får vara tillsammans några dagar, Men dom får hålla sig i skinnet för skotrar och skidor kan man inte såga isär och spika ihop igen.

Grabben hela dagen! 

Lärde sig köra skoter lätt som en plätt. detta skola bli hans melodi

After ski intogs i Storbränna hos Marjo och Jorma .

Goda mackor och massor av smarriga bakverk sitter som en smäck efter en heldag i skidbacken. Att åka skoter 8 km dit och sedan hem genom mörka skogen var inte heller så dumt.

En underbar dag var det vare sig man tittade ut eller 

var ute.

Det gäller att spara på sig sådana här bilder i huvudet, så man kan ta fram dom och tänka på när det är busväder så man inte kan vara ute.

Inne i Jormas härliga snickeriverkstad håller Lennart på och bygger takstolar till sitt garage som han ska bygga till sommaren.

Bara för det vackra skull.

Allt som är vitt vitt tycker jag är vackert, på vintern alltså.

Oj Oj Oj nu har alla åkt hem så jag har lindat in mig i en filt och ska ligga här och titta på ishockey Sverige vinner över tjeckerna så klart.

GODNATT SMÅ KAMRATER

Just det Välkommen åter 

FAMILJEN BERGQVIST

Del tretton, en berättelse av Daga Nyberg

Sista delen av Daga Nybergs julberättelse

På annandagskvällen sjöng vi oss igenom alla de julsånger och jullekar som vi skulle sjunga snart på julkalasen och på barnfesten. Vi sjöng Räven raskar över isen och små grodorna och Sju vackra flickor i en ring. Vi slutade med en psalm, Gläns över sjö och strand. Då sjön min pappa också med sprucken röst. Det kändes konstigt. Han var så sträng annars.

Medan vi sjöng tänkte jag på julkalasen vi snart skulle få vara med om. Vi brukade bli bjudna till de familjer i byn som hade barn lika gamla som vi. 

Då fick vi åka släde. Pelle körde oss med Brunte i en släde med vackert böjd framkant. Brunte var av nordsvensk ras ganska liten och mycket vacker, tyckte jag. Nu var han yr och glad över att få lite motion. Han var van att dra timmerlass i skogen varje dag annars. Nu skakade han på huvudet, så pannluggen svängde. Han frustade och slet i betslet. Vi hade bjällerkransen med många små bjällror, som klingade sprött och fint. 

Brunte satte av i fyrsprång. Det yrde vita snöhästhovar över oss, där vi satt inlindade i tjocka hästfällar och med vargskinnspälsen kring fötterna. 

Och alltid under de där färderna, så lyfte Brunte på svansen och lät - mycket och länge, av allt stillastående. Det tyckte mina småsyskon var mycket roligt. Sen for det små kulor som genast frös i kylan och blev till rullande bollar efter oss på vägen. Det stod ett moln av rök från våra munnar. Det var skratt och knuffar och nyp bland fäll och filt. 

När vi kom fram till kalasgården fick vi alltid varm choklad med vispgrädde och främmande, spännande kakor.

Sen startade leken med alla de sånger vi övat på annandagen. Vi lekte Gömma sked eller fågel eller fisk som den leken också kallades. En och en skickades ut i ett annat rum. Resten var en kör, som sjöng högre ju närmare den gömda silverskeden sökaren kom.

Så lekte vi "tjyv och tjyv, så ska du heta, för du stal min lilla vän". Flickorna satt på en stol. Pojkarna. stod bakom med händerna på ryggen.

 När sången var slut blinkade pojken som hade en tom stol framför sig för att försöka locka till sig en flicka. Pojkar och flickor bytte av varandra, så att alla hade en chans att blinka åt den man ville ha och tyckte om. Det var alltid lika spännande. Alltid fanns det någon, som man helst ville skulle blinka åt en, Fast aldrig blinkade just han utan någon annan, som man inte brydde sig ett dugg om. Sen vågade jag ändå inte blinka åt den jag ville, av blyghet och för att inte bli retad sen av mina bröder. Barnfesten på föreningshuset var julens höjdpunkt och avslutning. Då samlades hela byn, gamla och unga, för att dansa ut julen. 

Först spelade skolbarnen teater, sjöng och läste dikter på scenen. Sedan började dansen kring den jättestora granen mitt på golvet. I många ringar dansade unga och gamla och sjöng alla gamla jullekar och sånger som hörde julen till och som alla kunde utantill. Alla höll varandra i hand och var små grodor och räven som raskar. Och alla bockade som pojkar och neg som små flickor. Det luktade av våta kläder och äpplen och ljus och kaffe från serveringsrummet. 

Så kom det kanske mest efterlängtade på hela julen: In stormade en massa tomtenissar med säckar fulla av vita påsar, som dom delade ut till alla barnen. Ibland räckte påsarna till de gamla också. I varje påse fanns ett äpple, russin, nötter och en stor julgranskaramell. 

Hem skjutsades jag och mina syskon på spark, som trötta bylten. Det var som att sitta i en vagga. Vid varje avspark sköt sparken iväg, rytmiskt och lugnt. Allt det där mindes jag och tänkte på medan vi tränade julsånger annandag kväll. 

När alla sagt god natt och vi just skulle gå och lägga oss, sa min lillasyster:

- Ja måste gå på huse. 

Det betydde att hon behövde gå på toa. Och toa för nästan ett sekel sedan i en fjällby i Jämtland, det var ett hederligt gammalt utedass, det. Och det var jag som måste följa min lillasyster dit på kvällen. 

Vårt dass var som ett litet rum, målat med samma ljusgröna färg som köket. Mitt fram var två trappsteg. På första avsatsen var två runda barnsäten med vackert snidade luckor att fälla över. På översta trappsteget var två större hål.. I en låda intill väggen låg tidningar och kataloger med tunt fint papper. Där kunde man sitta med baken bar och drömma sig bort i katalogernas köpvärld med ting som var granna och utsirade och hörde ihop med det som var onödigt, med att vara lat och inte göra någonting själv. Sådant som inte gillades alls i min barndoms by.

På dass fanns bilder uppsatta med häftstift på väggarna. Romantiska och ljuva bilder var det. Kanske för att väga upp det högst naturliga och vardagliga, som rummet användes till?

Det var kallt att gå på jämttoa för nästan ett sekel sedan. Därför blev det för det mesta en kort affär. 

Men att gå på huse  betydde också extra motion och en nypa frisk luft just innan man la sig. Framför allt var huset det ställe, där man fick vara ensam och kunde sitta och spekulera som man ville. Det var sammanbyggt med lagårn, så man hörde hur korna rasslade med bindslena och malde på med sitt tuggande. Det kändes tryggt. 

Det där med ensamheten var viktigt. I en storfamilj på tio tolv personer för jämnan var det svårt att hitta en vrå för sig själv. Där man kunde dagdrömma. Där man kunde fundera ut nåt bus eller nåt bra. Kanske gråta en skvätt, om det kändes så. Utan att nån såg. 

Ja den där kvällspromenaden till dass var ofta mer än själva toabesöket. Det var en upplevelse av naturen, nästan som en andaktsstund ibland. 

Som nu  när vi stannade på bron, min syster och jag, innan vi gick in. Det var stort och tyst och mörkt omkring oss och miljoner stjärnor. Jag var mörkrädd och feg av mig som liten. Men jag var aldrig rädd när det var stjärnklart. Det var som om tusen ögon såg på mig. Vänliga stjärnögon. 

Aldrig har jag sett en himmel så stor som barndomens stjärnhimmel en kväll kring juletid. Det fanns inget som skymde, inga föroreningar, Granarna stack upp som spetsiga kyrkspiror i skogsbrynet. Stjärnhimlen var som en värld för sig. En del  lyste med gult sken, andra var rödaktiga. Och rätt vad det var föll en stjärna och jag måste skynda mig att önska. 

Min syster sträckte ut sin hand. 

- Vad gör du, sa ja storasysteraktigt.

- Jag skulle bara ta stjärnan, sa hon. 

Jag fnyste. Fast jag kände likadant. För sådan var min barndoms stjärnhimmel. Så nära att man kunde sträcka ut sin hand och ta sig en stjärna. 

Har du tänkt på, förresten, hur underligt det är? Idag är min barndoms jul och det liv vi levde i fjällbyn i Jämtland nästan modernt igen. Att leva enkelt, nära naturen. Att vara rädd om både människor och djur och ting. Att ta tillvara och använda igen. Frisk luft och motion. 

Inte så mycket prylar. Men ha tid för varandra. 

Våga visa vad man känner. 

Inte var allt bra förr, inte. Det fanns fattigdom och svält. Och för mycket arbete och för tungt arbete. 

Men gamla och unga hjälptes åt i en lagom stor by, som låg där tryggt och säkert mellan berg och skog och sjö, som en liten värld i världen. 

Min barndoms fjällby i Jämtland för nästan ett sekel sedan.

Ja nu var det slut på denna underbara berättelse precis som denna julafton, Hoppas att alla har haft en fin och trygg jul 

Kram Anki

Del tolv, en berättelse av Daga Nyberg

Del tolv, en berättelse av Daga Nyberg

Vad det luktade gott i min barndoms lanthandel. Läder och karamell, lakrits och tvål, sill och kaffe, allt på en gång. Så ofta jag stått där innanför disken och drömt om att få stå i affären på riktigt och väga och ta betalt.

Jag visste ju var allting fanns! Vid vågen under disken de stora lådorna med det vanligaste folk köpte: gula ärtor, bruna bönor, korngryn till pölsan och kornmjöl till gröten, socker och salt. I mindre lådor fanns mer lyxig mat som sötmandel och kokosflingor och blandad frukt. Just innanför dörren stod burkarna med karameller av olika slag. Syrliga karameller, lakritsrullar och den ståtliga teaterkonfekten av marsipan. Så chokladbitar i sina lådor och tablettaskar. 

Sådant fanns också i den höga smala automaten som stod innanför dörren med Cloettaskylt på. Andra emaljskyltar satt runt dörren på utsidan. 

I taket hängde kängor med läderskaft och gummi nertill. Och så filtskor i alla storlekar, tussar som vi sa. De hängde i bruna läderremmar och svängde när det gick i dörren. 

På tyghyllorna låg packar med flanell, randig i grått och vitt till nattskjortor. Men blommiga i rosa och grönt till nattlinnen. Där fanns förklädestyger i bomull, randiga, rutiga och småblommiga i glada färger. På disken låg en glaslåda med småsaker och lyx - hårband, roliga knappar och hårkammar. De flesta kvinnorna i byn hade långt hår som min mamma. Det flätades och virades till en knut i nacken.

I packboden intill affären stod silltunnan innanför dörren med sin stora bruna griptång. Med den fiskade jag ibland upp en stel sill ur den bruna saltlaken. I packboden stod också trälådorna med meterlånga bitar amerikanskt fläsk, nerbäddade i grovsalt. Alla som körde till skogs för att hugga timmer köpte med sig amerikanskt fläsk. Av det gjorde de kolbullar, en slags tjockpannkaka som stektes i flottet, som blev kvar sen fläsket stekts knaperbrunt. 

Ibland blev det där fläsket gult i kanten. Då togs det in i vårt kök, liksom allt som inte var helt perfekt i affären. Det fläsket smakade inte gott, fast vi fick paltbröd och löksås till. Men sådant fick man inte låtsas om

- Va gla da ha nå å ata, sa min pappa strängt, om nån försökte lämna sådant fläsk på tallriken med de flygande måsarna.

På helgdagar och söndagar fick man inte arbeta med något onödigt. Sådant var synd. Det var då vi läste högt, spelade spel eller sjöng tillsammans vid pianot. Eller också målade vi och ritade och klippte ut de ritade figurerna.

En sådan dag kunde det hända att min mamma målade tavlor i olja. Det fanns ett rum i lillstugan där Kalle och Pelle bodde i ett rum. I ett annat rum stod mangeln och där fanns kläder som skulle lagas och sys. 

Där stod också mammas staffli med en målarduk väntande, en låda med oljefärg och en stor palett, skrovlig av färg. Ibland på söndagarna när ingen visste var min mamma var, hittade jag henne där, målandes. Hon var glad och skrattade. Ända tills min hungriga pappa kom med långa steg och undrade:

- Ske ma int få nån mat idag?

Och min mamma fick lämna tavlan med det blommande äppelträdet på östgötaslätten för att koka kvällsgröt och sätta fram getost och tunnbröd i lantköket i jämtbyn. 

Sådär ja nu är det bara några sidor kvar men ni hänger väl med ända till slutet hoppas jag. fortsättning följer.

Del elva, en berättelse av Daga Nyberg

Del elva, en berättelse av Daga Nyberg

Vi barn i fjällbyn för nästan ett sekel sedan behövde aldrig fråga: Vad ska vi göra nu, då? Frågan var i stället: Vad ska vi göra först? Vad skulle vi börja med av allt vi kunde och ville göra? Först skulle vi göra ett hopp i Sjöbacken. Det hade vi inte hunnit tidigare för allt julstök. Sjöbacken var en kort brant backe bortom ladorna ner mot sjön. Vi släpade med oss en sockerlåda av trä och grävde ner den i slutet av backen. Sedan packade vi ordentligt med snö över och jämnade till. Det blev ett lagom stort hopp för oss. En efter en tog vi sats på våra skidor, sträckte ut armarna, som vi sett de berömda hopparna göra i tidningen. Det pirrade i magen när skidorna lyfte och jag flög en bit. Vi hade inte stavar när vi hoppade, för att inte skada oss om vi ramlade. 

Den där sjöbacken hörde egentligen till det förbjudna bland vår barndoms lekar. Man var rädd vi skulle bryta armar och ben med tio landsvägsmil till doktorn! 

Till det absolut förbjudna hörde bysågen, som låg vid bäcken, fem minuters väg från vårt hus åt andra hållet. 

Där kunde vi springa på timmervältorna och ligga och titta på hur bäcken forsade och bubblade under isen. Vi tröttnade aldrig på att se på när de tjocka granstockarna klövs av sågklingan. Sågspånen yrde, och en stark frän doft av terpentin stack i näsan.

Farligt var att balansera på de smala plankorna, som gick från sågen ner till landsvägen, högt över marken. Där bars de färdiga bräderna medan gångplankorna sviktade vid varje steg. Ibland hoppade vi olovandes i sågspånen under sågen och liknade sågspånsgubbar när vi kom hem. 

Allt detta var farliga och förbjudna ting. Det kunde hända att vi som straff hamnade i garderoben. Det var en liten och mörk garderob med  en massa finskor på golvet. 

I den där garderoben satt jag många gånger och tyckte synd om mig själv. ibland tänkte jag att jag skulle minsann aldrig gå ut ur garderoben. Jag skulle bli kvar där i mörkret, som i en av de fängelsehålor vi hörde om på våra högläsningsstunder. 

När jag satt där på golvet bland alla skor och  ibland kände mig orättvist behandlad, bestämde jag att jag skulle rymma och aldrig komma tillbaks. Så fick min stänga pappa se! Enda trösten med garderoben var min mammas pompadourskor. Det var modernt då med en klack på damskorna, som svängde inåt, som taxben såg det ut. Den klacken hette pompadourklack. Inte var det många tillfällen att ha sådana skor i den eviga arbetssvängen på en gård i en fjällby! De stod mest i garderoben och togs fram och beundrades av oss barn ibland. När jag nu ändå satt där passade jag på att stulta omkring i det trånga utrymmet i de där skorna som vickade hit och dit. En mycket vacker kvinna i ett främmande land hade haft sådana skor. Jag var inte vacker och hade ben som telefonstolpar. Så sa mina bröder. Men drömma kunde man ju alltid.

Nej, sågen fick allt vara. åtminstone en helgdag!

För nu skulle vi göra vår vanliga snögrotta. Det gick när snön var nästan meterdjup som nu. Överst var ett lager med isartad snö efter ett töväder. 

Vi grävde gångar under snön åt alla håll. Ibland möttes vi i vårt krafsande under det blå snötäcket. Till sist hade vi en hel labyrint där under snön framför huset. Med säckar att sitta på blev det riktigt mysigt och varmt därinne. Vi satt hukade och låtsades att vi var upptäcktsresande, som äntligen nått Nordpolen. 

Med röda kinder och frusna tår stampade vi av oss snön för att gå in och äta annandagsmiddag. Vi visste vad vi skulle få. Det var lika varje år. Först spenatsoppa av spenaten från grönsakslandet. Den hade konserverats i burk för just den här middagen. Soppan var kokad på skinkspadet. Allt skulle tas till vara. Inget fick förfaras. 

Till efterrätt var det risgrynspudding, gjord på risgrynsgröten som blivit över. Drottningsylt hörde till. Det var en blandning av hallon och blåbär. För den som ville fanns också alltid hjortronsylt till fest. Men vi barn tyckte bättre om drottningsylten. Kanske för att det lät sagoaktigt och så fjärran från vår nu nästan igensnöade fjällby. Vispad grädde hörde till. Ibland blandades sylt och grädde till gräddmos. 

Det skulle vara riven muskotnöt i spenatsoppan. Min mamma bad mig springa och hämta en muskotnöt från kryddhyllan i affären.

Sådär ja annandagen börjar bli till ända och jag känner hur god den där spenatsoppan är som är kokt med skinkspad och lite riven muskot på mums filibaba. Godnatt som kamrater.

Julväntan kom med första snön Del 10

Del tio, en berättelse av Daga Nyberg

Redan vid elvakaffet hade min mamma satt den stora avlånga järngrytan på spisen med julhararna i. De som hängt på balkongen med granruska i magen för att bli möra. Nu stektes de tillsammans med fläskkött och min mors hemgjorda vinäger, ett slags surt vin bryggts på kråkbär. Det fanns inget kött som smakade som den julharen. Det nästan smälte i munnen och smakade vilt på ett milt och obeskrivligt läckert sätt. Till efterrätt var det nyponsoppa med vispgrädde. Vi kokade torkade nypon som luktade starkt och syrligt. Sedan silades nyponen bort och soppan gjordes tjock och söt. Kanelstång och vaniljsocker skulle det vara i också.

Nyponsoppan serverades med vispad grädde i en kristallskål med rutigt mönster. Vi barn tog en stor gräddklick och gjorde vägar och mönster i soppan, innan vi åt upp den. Vi fick annars inte leka med maten. Men med nyponsoppan och grädden på juldagsmiddagen var det liksom en annan sak. 

Redan vid middagen, som vi åt vid tretiden på helgdagar, började det skymma. Då tändes ljus och kakelugn igen. Och vi satte oss alla framför brasan, medan mamma läste högt. Vår lärarinnemoster i Stockholm skickade bokpaket med roliga böcker i en serie som hette Barnbiblioteket Saga. Det var berättelser om historiska händelser från olika tider och länder. Det var små teaterstycken som vi spelade ibland. Det var spännande och lite kusliga saker. Men när vi satt så där alla tillsammans, behövde man ju inte vara rädd. 

När min mamma slutat läsa  kunde det hända att Inga berättade om sådant, som hon hört om Jämtland i gamla tider. Mest handlade det om småfolket under jord eller vittran, som de kallades. Det var ett tomtefolk som bodde under jorden föör i tia, sa Inga. 

Hennes berättelser var kusligare på något sätt. Kanske för att det hänt här hos oss. När Inga berättade om vittran kändes det precis som om de stod där utanför och tittade in genom fönstret. 

Pelle och pappa skrattade och skämtade om Ingas vitterhistorier. Då muttrade Inga lite surt. Och min mamma sa åt mig att hämta äpplen att grilla i kakelugnen. Snart spred sig en ny ljuvlig doft i rummet. Jag glömde att jag varit mörkrädd nyss och skymtat underjordiska vittror genom rutan. Vi brände oss på äppelskalen och saften rann. Men det smakade sött och spännande om våra godnattäpplen, som vuxit  långt bort från vårt vita vinterland.

God natt små kamrater nytt avsnitt kommer imorgon. Sov så gott

Julväntan kom med första snön Del 9

Del nio, en berättelse av Daga Nyberg



Men oj. jag har ju alldeles glömt att berätta om den viktigaste, möbeln i hela köket - vedlådan! Vedlådan där strax innanför dörren som jag och mina syskon skulle fylla varje dag. Det gick åt mycket ved, för det eldades från tidiga morgonen till sena kvällen. Den där vedlådan ville jag nog egentligen glömma. Nästan jämt hade jag dåligt samvete när jag tittade på vedlådan. För aldrig var den fylld som den skulle vara. Och jämt bråkade vi syskon om vems tur det var att gå efter ved.

- Det är din tur nu....

- Nej det är din tur. Jag gick förra gången.

Så där lät det mest varje dag är jag rädd.

Ovanför vedlåren hängde en tavla av Carl Larsson med en sur pojke i vadmalsbyxor bredvid en tom vedkorg. Och varje gång vi började bråka om vem som skulle gå efter ved så sa min mamma med bildtexten på den tavlan:

- Vet du hvad, hvar god och glad.



Juldagen var läsdagen. Då satt vi och läste våra julböcker och bläddrade i jultidningarna. Så spelade vi spel med varandra, prövade nya julspel vi fått.

Vi hade en moster i Stockholm som var lärarinna. Hon gav oss alltid nyttiga och lite tråkiga spel om växter och djur och Sveriges städer. Det var inga stora dyra spel med mycket saker till. Det var enkla kortspel. där det gällde få ihop familjer av fåglar eller växter eller människor med olika yrken. Det var fiaspel och schack.

Vi satt vid köksbordet, som nu fått en svart- och rödrutig duk i östgötadräll. Medan vi spelade knäckte vi nötter. åt av den hemgjorda kolan eller dadlar, som man blev kladdig om händerna av. Nästan alltid när vi spelade blev vi osams om reglerna. Det blev retsamheter och en gråtskvätt. Men det gick fort över.Nu fick vi äta så mycket frukt vi ville. Min mamma hade tagit in från affären vackert röda äpplen som smakade tvål, tyckte jag. Apelsiner fick jag hämta från en platt låda med främmande namn på. Varje apelsin var som ett lindebarn inlindad i tunt fint papper med guldtext. Sicilien stod det. Ibland tog min pappa hem druvor till jul. De kom i tunnor med smulad kork emellan. Dem vågade vi nästan inte röra. När man tog upp en klase rann korksmulor åt alla håll. Druvorna luktade också litet av korken tills man sköljt en klase under rinnande vatten och lagt på silverfatet med den andra frukten. Det blev som en vacker tavla. Man ville nästan inte ta av frukten och förstöra tavlan.



Efter elvakaffet på juldan kunde vi inte stå ut längre, vi barn, med att bara sitta stilla inne hela tiden. Som på en given signal pälsade vi på oss i väldig fart, allihop på en gång. Fast ingen sa nåt visste alla vad som nu skulle göras! För nu när det snöat så mycket skulle det säkert gå att åka pappkartong nerför lagårdstaket. Inget vinternöje gick upp mot detta för oss syskon. Inte skidhoppningen i Sjöbacken, inte att åka sparktåg eller kälke nerför den branta bybacken. Det skulle i så fall var snögrottegrävandet som kunde var lika roligt.

Kanske gick nu snön upp ända till taket på baksidan av lagårn. Fort sprang vi i kapp för att se. Jo det gick! Nu bar det iväg till packboden bredvid affären för att leta fram kartonger. Där fanns mjölkartonger och sockerkartonger, stora och små. Långa breda och smala. Det var bara att välja. Vi grabbade ett par reservkartonger i farten. För de här, våra favoritkälkar, blev fort utslitna.

Vi pulsade uppför det branta taket. Det tog sin tid, för nu var snön meterdjup. Men den var lätt att vada genom. De första gångerna gick det inte så fort att komma ner. Vi fick både sparka oss fram och liksom ro med armarna i snön. Men snart hade vi alla gjort upp var sin bana. Fortare och fortare susade vi nerför vårt kära lagårdstak med våra primitiva kälkar.

Till slut gick det med väldig fart, och vi snurrade runt med pappkartongen och virvlade om därnere. Men snön var så djup och lätt så vi slog oss aldrig. Det var som att falla i dun så här på förvintern. Vi glömde alldeles bort tiden, och rätt vad det var ropade vår mamma:

- Var så goda och kom in och spisa!

Då kände jag med ens hur hungrig jag var. Och hur jag frös också för den delen. Alltid var det någon fingertopp eller tå som hade frusit utan att man märkt det i ivern. När jag kom in i värmen gjorde det så ont att tårarna kom i ögonen utan att jag kunde hjälpa det. Det kallades att ha nagelbiten. Det hjälpte inte med dubbla vantar och hemstickade sockor. Jämt var det någon som jämrade sig när vi kom in, över att han eller hon hade nagelbiten.

Men nu glömdes alla förtretligheter, för nu luktade det julhare. På juldagen var det alltid vilt till middag, tjäder eller hare.




God natt små kamrater sov så sött fortsättning följer ett tag till.

Julväntan kom med första snön Del 8

Del åtta, en berättelse av Daga Nyberg

JULDAGEN

- DAGEN DÅ ALLA PUSTADE UT

I min barndoms fjällby för nästan ett sekel sedan vaknade jag på juldagsmorgonen till ljudet av separatorn. Det var en apparat med en stor gryta överst. Där hällde man mjölken. Det skummade och bubblade i separatorn, som delade mjölken i grädde och skummjölk. Eller blåmjölk. som den magra mjölken också kallades. som blev kvar när allt fett, all grädde, var borta.

Alfa Laval stod det på separatorn. Det var fabriken som tillverkat den. "Alfa lavall, alfa lavall" sa vi barn. Det var som en ramsa med trolleri i. Tänka sig en maskin som kunde trolla fram den goda grädden till efterrätten!

På juldagen var mejeriet stängt, för att mejerskorna skulle få vara lediga. Det var mejerskorna som gjorde smör och ost och messmör i byns mejeri.

Mejeriet låg alldeles bakom svängen som vägen gjorde nära vårt hus. Dit körde man från alla gårdar varje morgon, annars. En del fraktade mjölken med häst och släde, andra på spark eller kälke. Alla karlar hade grå vadmalskläder och filttussar på fötterna. En del hade storväst, grå med vadmal inuti. Det var sådana kläder som fanns i vår lanthandel. Och vi barn hade likadana kläder, utom storvästen. Den fanns inte för barn. En sådan liten storväst hörde till mina önskedrömmar när jag var liten! För frös gjorde man för jämnan, om händer och fötter mest.

Julottaminnen har jag nästan inga. För det var tre mil till närmaste kyrka. Det fanns ett kapell i vår by. Ett år var det en predikant från Småland - lapppredikanten kallades han - som ordnade julotta i kapellet på sluttningen av berget i vår lilla by. Då var ljus tända i alla fönster, när vi pulsade i morgonmörkret på oplogade vägar från alla gårdar. Och vi sjöng så det låga taket höll på att lyfta. Högt över de meterhöga plogkanterna längs vägen och de rimfrostgrå träden!

- Var hälsad sköna morgonstund sjöng vi och det var skönt att få sjunga ut så där riktigt högt, utan att bli nertystad. Det luktade vått ylle från alla tinade kläder och vax från de handstöpta ljusen, och jag blev mycket, mycket sömnig.

Men nu, när det inte var någon julotta sov alla lite längre än vanligt. Långsamt vaknade huset på juldagen. Hela tiden hördes ljudet från separatorn. Det var ett högt gällt ljud, som betydde att vi skulle få vispad grädde till efterrätten så småningom. Men nu började det höras andra ljud också. Utifrån hördes rasp från snöskottning. Det var Pelle och pappa som var i full fart med att skotta upp de viktigaste vägarna till lagård, höskulle, vedbod och rävgård. 

Samtidigt började det skramla i kakelugnsluckor, när min mamma gick omkring och tände i kakelugnarna. Snart började det dåna och lukta gott av björkved. En pust av värme nådde min säng. Annars var det ofta så kallt på morgonen, att andedräkten syntes som en svag rök ur munnen. Min barndom var full av sådana ljud och dofter. Den levande elden, snöstamp och snöknarr och snöskottarduns. Kära sköna ljud, som man blev glad av att höra.

juldagen är den tysta dagen, då alla pustade ut efter tre månaders ståhej, brådska, stök, stoj och pyssleri. Juldagen var familjedagen, då man inte gick i gårdarna och hälsade på. Ja, många gick inte ens ut. Juldagen var dagen då man hann ifatt sig själv och samlade kraft till ett nytt slags liv - efterjulslivet. Juldagen var den lata dagen då ingen gjorde något i onödan. Till frukost tog vi bara fram assietterna med all julmat vi burit ner i källaren dagen innan. Så samlades alla lite dävna till helgdagsfrukost i det stora köket i jämtgården, där alla åt, arbetade och kopplade av tillsammans. Och där Inga sov på natten.

Strax innanför dörren stod kökssoffan. Den kunde dras ut till en säng på natten. På andra sidan dörren stod vedspisen med sin kupa som ett litet tak över. Där hängde våta vantar och sockar på tork och luktade vått ylle för jämnan. Bredvid spisen var skafferiet. Det var ett litet rum man kunde gå in i, med hyllor från golv till tak. Där förvarades mat, mjöl, socker, choklad och allt som behövdes till ett storhushåll.

Bredvid dörren till sovrummet var diskbänken med sin zinkbalja och slasktratten, som vi sa. Intill stod skänken med lådor för knivar, gafflar och skedar överst och skåp för talrikar och karotter i nedre delen. Skänken var så sliten att ådrorna i täet kändes, när man strök med fingret över en låda när man skulle duka bordet.

Längst bort i rummet, mittemot dörren stod symaskinen och spinnrocken. Och mitt på golvet den mest använda möbeln, det stora runda bordet, där det nästan alltid satt någon. Som åt, läste, arbetade eller spelade spel.

Kökets väggar var av pärlspont, en slags enkel träpanel, som var målad ljusgrön. På vintern som nu kändes det ljusgröna köket som en lövsal med björkens första hundöronsblad en solig dag i maj. 

Godnatt som kamrater ännu en dag till ända, imorgon kommer ett nytt avsnitt.